Mombo - "a place of plenty"

På safari med Doc i Okavangodeltat.

Mombo-koncessionen i Botswana är en av världens djurtätaste djurparker och lodgen Mombo utsågs 2013 till världens bästa hotell alla kategorier av tidningen Travel + Leisure. Efter tre dagars safari tillsammans med guiden Doc (”the Doctor of nature”) är det bara att instämma – Mombo har allt och lite till!

Kalahariöknen och Okavangodeltat

Kalahariöknen täcker en stor del av södra Afrika. Botswana ligger mitt i Kalahariöknen och trots att Botswana är större än Sverige har landet bara 2 miljoner invånare. Under 8 månader om året regnar det inte alls men under december till mars kommer det desto mer regn vilket får landskapet att blomma ut och förvandlar den torra marken till en grönskande prakt.

Lustigt nog är vattenståndet i Okavangodeltat som lägst under den ”gröna perioden” – vattnet i deltat kommer nämligen från höglandet/bergen i Angola och det tar 6 månader för vattnet att nå deltat. Okavangodeltat är världens största inlandsdelta och breder ut sig som en jättelik oas mitt i Kalahariöknen och när torkan sätter in som mest i övriga landet drar sig djur från när och fjärran till deltat. Vegetationen och djurlivet är mycket varierad inom deltat och även lodger nära varandra kan erbjuda väldigt olika upplevelser. Transporten mellan lodgerna går alltid via flyg i form av små cessnaplan och när man ser terrängen från ovan förstår man varför.

Mitt i deltat ligger Chief’s Island som tidigare var hövdingens privata jaktmarker och här frodas djurlivet året om. Särskilt på den nordvästra delen av ön i den bördiga Mombo-koncessionen. Mombo betyder "eld under marken" på det lokala språket Setswana och kommer av att papyrusväxterna i deltat spontanförbränns som en del av förmultningsprocessen. När flodvågen sedan kommer för den med sig den mineralrika askan till främst Mombo som på detta sätt gödslas. Den bördiga jorden lockar till sig gräsätare av alla de slag och i deras kölvatten kommer rovdjuren som ett brev på posten.

En trend i Botswana under de senaste decennierna har varit att göra om jaktlodger till exklusiva safarilodger och sedan årsskiftet är nästan all jakt förbjuden. Istället för att satsa på massturism har man valt en nischstrategi och riktat in sig på lyxig ekoturism. Lodgen Mombo öppnades i början av 1990-talet och har idag nått kultstatus som safarilodge. Men Mombo erbjuder inte bara en unik safariupplevelse utan är även ett mycket charmigt boende i världsklass med gourmetmat på menyn. Hela anläggningen drivs av en jättelik solcellspark och är helt avskärmad från allt vad telekommunikationer heter förutom en satellittelefon som används i nödfall. Annars kommer nyheterna mest med bushpiloterna som regelbundet landar med nya gäster.

Mombo är operatören Wilderness Safaris flaggskepp och har länge rankats högt bland safarilodger. Att Travel + Leisure förra året utnämnde Mombo till världens bästa hotell alla kategorier visar vilken hög klass hela anläggningen håller. Men smakar det så kostar det så var beredd på att plocka fram den stora plånboken. Under regnperioden kan man dock komma undan för en bråkdel av ordinarie pris, särskilt om man bokar genom en lokal resebyrå nere i Botswana. Vi drog nytta av reapriset och bokade tre nätter på Little Mombo (Mombos systerlodge med bara tre rum) som avslutning på vår resa till södra Afrika och det ångrar vi inte.

Mombo – “a place of plenty”

Floff floff floff – vi märker knappt när helikoptern lättar från marken men strax därpå svävar vi fram över Okavangodeltat på väg mot Mombo på Chief’s Island. Deltat nedanför är till stor del täckt med vatten och det är svårt att skilja öarna med fast mark från papyrusbeväxta sumpmarker. På sina håll är deltat otroligt vackert där näckrosorna bildar mönster i vattnet och palmerna ståtar majestätiskt från öarna. Vi ser en hel del djur på vägen – girafferna som betar på acaciaträden tittar nyfiket på oss medan flodhästarna ängsligt lommar iväg ned till vattnets skydd. Några minuter senare kommer vi fram till Mombo.

- Hi, my name is Doc and I will be your guide here at Mombo.

Mannen som presenterar sig är i 40-årsåldern och klädd i Wilderness Safaris traditionella ljusbeigea kläder. Men hans främsta kännetecken är ett stort och smittande leende som gör att vi känner oss varmt välkomna. Vi kliver in i jeepen och påbörjar färden till vår lodge.

- The lodge is only 10 minutes away, berättar Doc.

- Are there any zebras here, undrar Linda då vi ännu inte sett några zebror på de andra lodgerna.

- Yes, we have plenty of zebras säger Doc med en kryptisk min. We have plenty of everything here at Mombo. This is paradise, säger han och skrattar ljudligt så att alla hans vita tänder syns.

Bakom nästa krök dyker mycket riktigt en stor flock zebror upp, några står bara ett par meter från vår jeep och några blockerar vägen lite längre fram. Vi stannar ett bra tag och fotograferar. Inte minst roas vi av två unga zebrabockar som gruffas och ger varandra danska skallar på varandras bakdelar.

- They are establishing their hierarchy, förklarar Doc. Young zebra males sometimes even have to fight the mother to prove themselves worthy before they can marry her daughter.

Doc är ivrig att förklara alla djurens beteenden och han verkar besitta en oändlig kunskap om både djur och växter. Innan vi kommit fram till vår lodge har vi fått se ett antal andra djurarter; impalor, elefanter, kudu m.m. och det som är väldigt slående är hur nära man hela tiden kommer djuren. Det är nästan så att man skulle kunna sträcka ut armen och klappa djuren men det är i allra högsta grad vilda djur och till skillnad från många andra länder har man i Botswana inga stängsel för att hålla djuren inom vissa områden utan de strövar helt fritt. Landskapet är helt platt och växtligheten består mest av lågväxta buskar med ett och annat träd som bryter horisontlinjen. Linda och jag tittar förundrat på varandra och undrar var vi egentligen hamnat någonstans för det känns lite grand som att åka omkring i ett sagoland och vi börjar förstå varför Mombo fått smeknamnet ”a place of plenty”.

- Yes, truly amazing, säger Doc. This is paradise. Och så skrattar han på nytt.

Lodgen

På grund av alla stopp tar resan betydligt längre tid än 10 minuter och väl framme vid vår lodge möts vi av lodgeföreståndaren Sean samt Selen och Nick som ska vara våra värdar under vår vistelse och Violet som är en av många servitriser. Vi sitter i en soffgrupp i gemensamhetsutrymmet/matsalen som består av en stor öppen yta under halmtak och Sean går igenom rutinerna. Doc kommer och väcker oss klockan 5 och återkommer sedan 5:30 för att eskortera oss till frukosten och sedan bär det iväg på safari klockan 6 så att man får njuta av soluppgången då ljuset är som bäst för fotografering och djuren som mest aktiva. När man kommer hem vid 11-snåret väntar lunch och vila fram till eftermiddagsfikat klockan 15:30 och sedan eftermiddagssafari som avslutas med en ”sundowner drink” i naturen och därefter middag vid 20-tiden.

- There are only three rooms here at Little Mombo but currently you are the only guests so until Sunday you have the whole lodge and Doc to yourselves, informerar Sean.

Violet, en ung tjej som i enlighet med Wilderness Safaris policy kommer från en närliggande by, visar vägen till vårt ”rum”. Fast rummet är snarare en korsning mellan tält och koja och smälter på ett kamoflageliknande sätt in i naturen med ett stort träd som växer genom mitten av bostaden.

- Here is the living room and here is the bedroom area, säger hon medan hon guidar oss genom vårt rum.

Rummet är byggt med lackat trägolv och kraftiga pålar över vilka man spänt en ”tältduk” som lätt kan öppnas upp så att vinden sveper rakt igenom rummet förutom myggnäten som skyddar mot diverse småkryp. Inredningen är exklusiv med mycket naturmaterial som skinn och trä, exempelvis ett soffbord gjort av en massiv träskiva sågad på tvären från en jättelik trädstam som står framför en brun skinnsoffa och puffar klädda i antelophud bredvid sängen. Vi fortsätter genom det avlånga rummet via en klädkammare och kommer sedan till badrummet med två handfat och två duschar och därefter toalett. Ena långsidan erbjuder en panoramavy från golv till tak mot den vackra slätten utanför där några impalor stillsamt står och betar.

- Lovely view from the showers, säger jag.

- Yes, but the view is even better from the outdoor shower, informerar Violet.

Hon guidar oss sedan ut till verandan och vidare längs en lång gångbro till vår egna privata uteplats med en liggsoffa under halmtak och en dusch med obehindrad utsikt i 180 grader.

Leopardsafari

Efter vi installerat oss ger vi oss ut i jakt på leoparder som vi ännu inte sett. Doc har dagen innan sett en leopard som fällt en vattenbock och tagit upp i ett träd och kanske är den kvar ännu och mumsar på sin fångst? Vi stannar många gånger längs vägen för att fotografera – en flock med bufflar blandat med babianer och impalor, elefanter som kommer fram och nosar på oss för att undersöka vilka vi är och giraffer som likt zebrorna tidigare kämpar om vem som är starkast medelst danska skallar. Girafferna får dock lite mer kraft bakom sina skallningar tack vare sina långa halsar.

Bufflarna tittar på oss till synes frågande och de ser ganska loja ut men skenet kan bedra.

- The buffalo is one of the most dangerous animals together with the hippopotamus, förklarar Doc när vi står mitt bland buffelhjorden på ett par tusen bufflar. Especially the old bulls. Unlike all other animals the buffalos won’t give you any sign before they charge and the only way to escape is to climb up a tree. And don’t forget to pull up your legs – I know of a hunter who was pulled down by his pants by a raging bull and then stamped to death. But we are safe here in the jeep, lugnar Doc.

När vi kommer fram finner vi leoparden i full färd med att slutkonsumera vattenbocken. Vi parkerar snett under leoparden och sitter länge och studerar hur den mycket skickligt balanserar sitt byte i trädet medan den äter. Ibland lyfter den upp hela bytet och ändrar position för att bättre kunna komma åt nya delar och ibland knakar det till ljudligt när den biter loss ett ben.

- The leopard can actually climb a tree with a prey that is bigger than he is and he does that so that the lions and hyenas won’t steel his prey, berättar Doc.

Rätt som det är reser sig leoparden och går över bytet och börjar äta från andra hållet vid halstrakten. Det knakar till när nacken knäcks och leoparden fortsätter glatt att äta samtidigt som den håller fast vattenbockens huvud mellan ena tassen och trädgrenen.

- I think the leopard is trying to get to the tongue, säger Doc.

Vi sitter kvar ett bra tag och studerar och tar ett antal bilder och när det börjar skymma återvänder vi till lodgen.

Middag

Vid 8-snåret kommer Doc för att eskortera oss till middagen. Med tanke på alla rovdjur som tar sig ända in i lodgen är det förbjudet att gå själv när solen gått ned trots att det bara handlar om 50 meter längs en gångbro i trä flera meter ovanför marken.

- Have you ever had any close encounters with predators here in the lodge, frågar jag.

- They will normally keep their distance but I once had a lion make a mock attack at me. I was on my way to wake up a guest when I heard a growl. When I turned on the flashlight I could see the lion close by ready to charge and I yelled at him ”go away”.

- Were you afraid?

- Yes, I was terrified, skrattar Doc. But when I was young we used to have to chase off lions from our farm so I have some experience in dealing with lions.

Doc är till hälften bushman och växte upp på en gård i Makgadigadi i Kalahari tillsammans med sina syskon. Jag antar att man behöver få det via modersmjölken för att likt Doc kunna utveckla ett sjätte sinne för läsa naturen.

Vi börjar kvällen med en drink i baren (allt utom finare champagner eller mycket vällagrade spritsorter ingår förstås) och samspråkar med Doc och Violet. Personalen på lodgen arbetar hårt under två månader i sträck men har sedan en månad ledig och åker då hem till sin familj. Men de verkar ha en bra sammanhållning på lodgen. Doc kallar servitriserna för sina fruar – ”Hello wife number three, how are you today”, kan han exempelvis säga och servitriserna skrattar lätt generade. Överlag tror jag folk i Afrika skrattar mer än vi européer, kanske har vi något att lära här?

Sedan slår vi oss ned till bords. Vår beställning har tagits upp tidigare och ikväll äter vi anka med mangosallad till förrätt och lammlägg med grönsaker och potatismos till huvudrätt. Till efterrätt har köket lagat en laktosfri crème brûlée smaksatt med kardemumma och vanilj speciellt till Linda som annars rutinmässigt brukar få fruktsallad. Inga halvfabrikat här alltså.

Vi tar med kaffet till rummet och när Doc lyser med sin ficklampa på vägen hem ser vi att flera av bufflarna från flocken har kommit till vår lodge för att göra natt. Deras nyfikna stora ögon stirrar intensivt på oss när vi passerar ovanför och vi är glada att vi har vår gångbro.

- Jag tror att vi har bufflarna utanför vår toalett för jag hörde någon som frustade, säger Linda när vi dricker kaffet.

Vi går och lägger oss till en symfoni av lockrop från Cikadahannar och Kapturturduvor blandat med ännu mera ljud från bufflarna och det är uppenbart att hela flocken avser att kampera i vår lodge i natt. Vi slocknar ändå ganska snabbt då det varit en lång och intensiv dag.

Lejonet Mmamoriri presenterar sig

När Doc kommer och hämtar oss klockan 05:30 nästa morgon frågar vi om bufflarna är kvar.

- No, they left because the lions came after them tonight.

Vi ger oss av på morgonens safari för att leta noshörningar men kommer inte ens ut ur lodgen innan vägen blockeras av en flock av 8 lejon som ligger och vilar efter nattens uppenbarligen misslyckade buffeljakt.

- Look at that lion, säger Doc och pekar mot ett lejon med kraftig mörk man. That is a unique lion, it is a female lion with a mane. Her name is Mmamoriri and she is a very good hunter and the leader of this pride. She is much bigger than the other females but unfortunately she is sterile. Evidently something went wrong with her genes possibly due to inbreeding in the herd. We had another lion like her 10 years ago and we called her Martina after the tennis player.

Medan vi studerar lejonen passar solen på att gå upp och landskapet bakom oss blir bedårande vackert när solstrålarna sipprar igenom den täta dimma och konturerna av acaciaträden skymtar borta i horisonten. Plötsligt reser sig Mmamoriri upp och spanar längs vägen och lystrar. Hon tar några steg framåt och sedan stämmer hon upp i ett präktigt vrål, sådär ända från tårna som till och med Baloo skulle ha godkänt.

- This is the western pride and on the other side of the island is the eastern pride. The territorial border between the prides is right by our lodge. Perhaps she has heard some sign of the eastern pride and now she is telling them that she is here and that this is her territory, förklarar Doc.

Sedan fortsätter vi mot sydost i jakten på den svårflörtade noshörningen. Vår färd går genom vattensjuk och tidvis svårforcerad terräng men noshörningarna gäckar oss denna gång.

Doc the tracker

Efter välbehövlig vila och lite mera gourmetmat ger vi oss ut på vår eftermiddagssafari och Nick och Selena som är ganska nya på lodgen följer med. Vi börjar bli lite bortskämda med allt djurliv som vi sett men det är alltid roligt att lyssna på Docs berättelser och man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Men eftermiddagen passerar ganska lugnt och vi beslutar oss för att åka till hyenagrytet för att se om ungarna har kommit ut. Väl framme ser vi oss om efter hyenorna men plötsligt stannar Doc jeepen, stänger av motorn och lystrar.

- Do you hear the monkeys, frågar Doc? They sound upset, säger han och tar fram kikaren.

Själva hör vi ett antal ljud men inget som vi kan urskilja som apor.

- They are looking in that direction, säger Doc och startar motorn och kör i maklig takt framåt.

Efter ett litet tag saktar Doc in.

- Do you see the leopard, frågar han och pekar snett framåt.

Så småningom ser jag en leopard i trädet framför oss men när vi fortsätter framåt märker jag att alla andra tittar på marken och där ligger ännu en leopard.

- There is another leopard in the tree, säger jag.

- That is Pula, säger Doc efter att ha tagit sig en snabb titt, and this is Blue Eyes down here. I think they are going to mate.

Liksom lejon parar sig leoparder flera hundra gånger under loppet av några dygn. Det är alltid honan som bestämmer när det är dags och när hon är redo kommer hon till hanen. Men än är det inte dags.

- That was amazing how you tracked the leopards Doc säger Selena.

- The monkeys tell me where the predators are, they point their fingers at them, skämtar Doc. And the birds and antelopes as well.

Doc förklarar att Pula blev av med bägge sina valpar i november och annars skulle inte Pula vara redo att para sig på ytterligare ett år eller så. Sakta börjar Pula sträcka på sina ben och sedan sätter hon sig upp och slickar sina tassar rena.

- Grooming time, säger Doc. Soon she is ready and will come down.

Pula tassar elegant ner från sin gren och när hon kommer till stammen fortsätter hon bara rakt ned om än i något snabbare tempo. Nu vaknar Blue Eyes som hela tiden legat tålmodigt precis nedaför trädet och väntat. Han följer efter Pula när hon försvinner i det höga gräset. Någon sekund senare hör vi hur katterna morrar och till vår stora förvåning studsar Blue Eyes plötsligt ut ur gräset som skjuten ur en kanon.

- It is very painful for the female when the male withdraws from her so she becomes very upset. The male has to be very careful, otherwise she will tear his face with her claws. I can see that he already has a small scar on his face, förklarar Doc.

Någon minut senare är det dags igen men även denna gången slinker paret iväg bakom en buske och trots att vi försöker följa efter missar vi själva akten och får nöja oss med morrandet och att se Blue Eyes flyga ut ur busken strax därefter. Efter några liknande akter smiter Pula på nytt upp i trädet och efter ett tag följer Blue Eyes efter men lägger sig på en gren nedanför och väntar på att det ska bli dags på nytt.

- Don’t the cats mind us being here, frågar Selena Doc?

- No, these leopards are used to the jeeps and safaris but there are some other leopards that are very shy. Back in the early 1990-ies when Mombo was transformed into a safari lodge from a hunting lodge we initially had a problem that the animals were afraid of the jeeps and it took some time before that changed.

När Pula på nytt börjar slicka sina tassar vet vi att det är dags och nu får vi se hela akten från första parkett. Pula tassar fram till Blue Eyes på hans gren och sedan vänder hon sig om och lägger sig till rätta och Blue Eyes behöver inte trugas. Ivrigt ger han sig i kast med parningsakten och efter en kort stund börjar han morra och biter Pula i nackskinnet innan han skyndsamt ryggar tillbaka med Pulas tassar viftandes i luften. Även hon morrar och de tittar elakt på varandra en liten stund innan freden återfinner sig och de kan ta sig en välförtjänt vila några minuter innan nästa set börjar. Det blir många extranummer innan dagen är slut och när det börjar skymma tackar vi för oss och åker hem till den väntande middagen.

Nästa morgon återvänder vi till leoparderna och denna gång tar Doc hjälp av en flock impalor för att lokalisera dem. Leoparderna håller fortfarande igång för fullt och trots att det börjat regna fortsätter vi att fascineras av deras samspel, minspel och läten och vi blir kvar hela förmiddagen.

Mera Safari

På eftermiddagssafarin får vi sällskap av ett tyskt par, Inga och Arno, som nyligen anlänt och efter att ha haft hela lodgen för oss själva två dagar är det trevligt med lite sällskap. Strax utanför lodgeområdet passerar vi ett elefantkranium som ligger i närheten av vägkanten.

- This elephant was the leader of the herd and she died here a couple of years ago, säger Doc och stiger ur jeepen och visar upp kraniet. The herd often come here and push the bones around. They remember who she was, elephants have a very good memory. When she died her daughter left the herd and refused to move from her dead mother and in the end the lions took her, berättar Doc.

När vi kör vidare kommer vi fram till en bäck och på andra sidan kommer en elefantmamma med sin unge och korsar bäcken. Vi stannar och beundrar djuren när de stannar till i bäcken, fyller sina snablar och sedan sprutar in vattnet i munnen för att släcka sin törst. Ungen gör precis som sin mor, gulligt. Kanske är dessa elefanter kusiner till den elefant som dog borta vid vägen?

- Did you know that the elephant can hold nine liters in their trunk, informerar Doc. We call them the designers and interior decorators of the Okavango because they like to push down trees in order to eat the bark.

Lite senare beger vi oss till hyenagrytet på nytt där vi finner fyra hyenavalpar, två späda som diar hos deras mor och två något äldre som ligger och vilar bredvid.

- Hyenas have a strict hierarchy in their clan with a dominate female and when she dies her daughter will inherit the matriarchy, berättar Doc.

Dancing with Doc

Nästa dag ger vi oss ut på resans sista safari och vi fortsätter vår jakt på noshörningarna som är den enda av the ”big five” som vi inte sett. Efter ett tag blir vägarna åter sämre.

- Hold on, ropar Doc.

Jeepen glider i sidled nedför den leriga vägen och stannar till mot en en kant innan hjulen på nytt får grepp och sakta börjar jeepen tugga sig framåt igen. Jag är glad att jag spänt fast säkerhetsbältet då vi far som poppande popcorn i sätena när jeepen guppar fram.

- Just like dancing, säger Doc och skrattar ljudligt bakom sina mörka solglasögon.

- I think you are a good dancer säger jag imponerad av hur Doc trots allt lyckas manövrera den stora jeepen i den blöta, gropiga och leriga terrängen.

- Rock it Doc, rock it, sjunger Doc och shakar med armarna så gått det går medan han kör. Och sedan bryter han ut i ännu ett stort skratt.

Lite senare stannar Doc jeepen och spanar mot horisonten. Han har sett några zebror som verkar nervösa och när vi närmar oss ser vi att det mycket riktigt ligger en flock lejon i närheten.

- Do you see how the zebras are wiggling their tails and sometimes snorting? förklarar Doc. That’s how you can tell that they are upset.

- But why don’t the lions attack the zebras, undrar vår medpassagerare Inga.

- Because the zebras can outrun the lions, svarar Doc. The lions prefer to ambush rather than to chase so as long as the zebras can see the lions they are safe. Keep your enemies close.

När vi tröttnat på att studera lejonen, som mest ligger och vilar, åker vi vidare för att leta noshörningar. Det finns bara ett 60-tal noshörningar i hela Okavango vilka tillkommit efter ett återplanteringsprojekt med sydafrikanska noshörningar. Så det är lite grand som att leta efter en nål i en höstack och för en gångs skull går till och med Doc bet.

Rallyfärd hem

På väg hem får vi via radio veta att vår hemfärd har tidigarelagts 30 minuter på grund av ett inkommande regnoväder. I bushen flyger alla piloter visuellt (VFR) och får improvisera utifrån vädret. Doc visar vad jeepen går för i den eländiga terrängen och med hjärtat i halsgroparna kommer vi fram till lodgen och rafsar ihop vår packning innan Doc skjutsar oss till flygplatsen. Vi hälsar på piloten Kevin som vi lärt känna på en tidigare tur och sedan tar vi farväl av Doc och hoppar in i Cessnan och påbörjar första benet av en lång resa hem, trötta men lyckliga och med minneskorten fulla med tusentals safaribilder. Och en massa nyförvärvad kunskap om det fascinerande djurlivet i Okavangodeltat och hur de olika arterna har nischat sig i sin kamp för artens överlevnad genom evolutionens tidevarv.

Powered by SmugMug Owner Log In